- SO LONG -
Efter lång tystnad så har vi nått fram till den här bloggen sista inlägg. Av olika anledningar så kommer jag inte kunna fortsätta blogga via den här adressen, men däremot finns det en ny portal någonstans. Så, om du kommenterat/läst mig tidigare, gillade vad du såg och skulel vilja hänga med til nästa ställe. Maila mig, så kan vi diskutera saken.
Om vi inte ses där, vill jag bara passa på att tacka för alla fina kommentarer och omtanke som jag fått den här vägen.
All heder och respekt.
[email protected]
- LOVE AND LIFE -
Varför göra det lätt när man kan göra det svårt?
- Jo, då kan man välja att börja flörta med en gammal het bekant, på Pride, en bekant som dejtar någon annan.
- Då kan man även själv börja dejta flera samtidigt, eftersom man lidit av ett sexlöst och sova-rygg-mot-rygg förhållande i alldeles för många månader och har ett uppdämt behov av bekräftelse och närhet..
- Man kan även fortsätta att dejta flera och samtidigt inleda någonting med den heta bekanten som vid mer än ett tillfälle sagt: ”Det här ska vi aldrig göra igen”.
- Man kan även välja att alternera tandborstar i badrummet beroende av vem som valt att sova över för kvällen.
- Man kan även välja att acceptera att den heta bekanten egentligen ville vara med någon annan och att man är ett andrahandsval.
- Man kan även inse att den heta bekanten bor granne med en av de andra kvinnorna och att man därmed måste smyga på morgonkvisten för att inte riskera att stöta ihop på gatan.
- Man kan även acceptera att alla de andra egentligen bara är en ursäkt för att inte våga släppa taget om känslorna för den heta bekanten.
Eftersom det skrämmer skiten ur mig.
- ASKUNGEN -
Min afton som en tvättäkta dramaqueen.
Känner mig som Askungen där jag sitter på en hård stol med träsmak i baken och en stor hög av kurslitteratur framför mig. Jag har sedan länge överdoserat på julmust, snusabstinensen blir alltid extra påtaglig i de här situationerna trots att det var länge sen jag la av.
Något jag har funderat en hel del på det senaste är hur vi håller tillbaka oss själva mentalt genom de handlingar vi gör i vår vardag. Listor är ett lysande exempel på detta och någonting som jag styrs otroligt mycket av i min vardag. Problemet med list-skrivandet är att man ofta lurar sig själv i att det är någonting enbart positivt. Visst kan de hjälpa till att bena upp problem, få en klarare överblick över framtiden eller strukturera upp vad som behöver göras hemma. Men vad många missar är att processen att skriva de där listorna, ofta tar längre tid än vad själva uppgiften i sig tar. Dessutom är de fantastiska tidstjuvar. Förutom detta så har jag även upptäckt att de allt för ofta hindrar mig från att leva i nuet. Idag.
Många av mina listor behandlar just framtiden, drömmar och förväntningar. För trots att jag väldigt gärna vill se mig som en människa som lever i nuet, så ligger det nog närmare sanningen att jag ständigt lever i framtiden eller i det förflutna. Många av mina tankar är ofta fokuserade vid "vad som händer sen". Hur fantastiskt nästa år ska bli, hur duktig jag skulle känna mig om jag gick de där extra kvällskurserna eller hur mycket fiktiva resor skulle få mig att växa som människa. Och om detta skriver jag, spaltmeter för ingen annan än mig själv. Sysselsätter mig för att få chans att rymma från vardagen en stund.
Jag måste lära mig att stanna upp och leva just nu. Inte imorgon, inte igår utan idag. Även om det bara är en grå och regnig tisdag, så måste jag lära mig att göra den betydelsefull och släppa all min inre stress. Jag måste lära mig att gilla mitt vanliga liv, i min vanliga vardag och mitt vanliga sätt att tänka. För vad är vanligt för ett ord? Vanligt är objektivt för var och en som väljer att värdeladda det, vanligt kan vara fantastiskt.
Men för att återvända till Askungen, eftersom jag är ett stort fan av metaforer.
Nu ska jag nämligen återvända till mina böcker, trots att klockan är efter elva och hela min kropp skriker efter att få krypa ner under täcket. Jag känner mig som Askungen, fast i ett högt torn med inget annat nöje än att sitta i askan och leka... Vilket i och för sig hade känts bra, om askan kom från brända grammatikböcker.
- MAGISKT -
Som i ett trollslag fick jag min önskad uppfylld och jag behövde inte ens annonsera på Qx! Mina flickor har fått mer uppmärksamhet än på länge och ser betydligt piggare ut än i början av veckan.
Spenderade 24 timmar i sängen i helgen, undantaget kortare matpauser och långa duschar. Nöjd.
Känner min inte alls laddad för onsdagens tenta, trots att man ibland måste sätta teori till praktik: "Ligga, låg, legat"
- LÄTTAD -
Känner mig minst sagt mörbultad fysiskt och psykiskt, men jag är frisk! Inga onda celler gömde sig i de små knölarna och jag känner mig otroligt lättad...
Från och med ikväll ska jag börja samtala med mina bröst - lyssna till vad de har att säga, ägna dem odelad uppmärksamhet och uppmuntra dem till att hålla sig friska, pigga och ständigt uppåtsträvande! Kanske är det som med växter - ju mer man talar med dem, ju bättre mår de? Och eftersom jag är ensam under täcket och inte kan delegera uppdraget på någon annan, så får jag göra det själv.
Kanske är just det jag borde annonsera efter på min Qx-sida: "Tutterapeut sökes!"
- PÅ TAL OM BRÖST -
Härliga hängbröst, uppnosiga frökenbröst, gigantiska meloner, hårda silikontuttar, söta myggbettsbröst, mjölkvita bullbröst, fräkniga kalasflickor, spetsiga madonnastrutar och runda kullar...
Det kunde ha varit en fantastiskt dekadent orgiedröm, men jag tror att det har mer att göra med att jag ska till tuttläkaren imorgon. Japp, mina flickor ska granskas, klämmas och studeras. Så långt från dekadens man kan komma.
Behöver jag ens påpeka att det var ett illa valt tillfälle?
- LITEN -
För några veckor sen skrev jag om kastanjer och taggar, just nu känns det som att mina växt ut på nytt och jag undrar hur någon ska kunna komma nära... Alla runt omkring mig lyckas, varför inte jag?
- BELÖNING UTLOVAS -
Härmed utlovas en stor och saftig belöning till den som uppfinner något slags redskap/hjälpmedel/alarmutrustning för att upptäcka falska vargar i fårakläder! Den ska gärna blinka, låta skräckinjagande och sända ut elaka stötar i personens riktning! Samtidigt ska den gärna vara liten och behändig, pluspoäng för om den är listigt kamouflerad så att den alltid finns nära till hand. Tänk saftblandare, elpistol och soundtracket till "Hajen" så är du på god väg.
Jag är så trött på vargar.
- ULV I FÅRAKLÄDER -
Jag och pirret såg igen på min hemmaarena och hade en fantastisk helg enligt konstens alla regler, när hon sen åkte hem så kändes allt fint, bra och förväntansfullt! Till saken hör dock att pirret är en ganska så trasig kvinna som gått igenom mycket det senaste året, något som jag fick erfara kvällen efter på telefon.
Mitt i ett samtal vänder hon plötsligt och börjar säga både elaka och väldigt sårande saker, chocken är total. När orden väl tar fäste och jag blir ledsen, så vänder hon igen och börjar be om ursäkt. Sen la hon på luren i örat på mig och vägrade svara på vare sig samtal, mail eller sms i 24 timmar. När hon väl hörde av sig igen, så försöker hon förklara vad som pågår inom henne och frågar om vi kunde stryka ett streck över hela händelsen. Eftersom att jag varken är en långsint människa och dessutom vill tro på det goda i alla människor, så godtog jag hennes ursäkt. Med reservation för att det inte fick hända igen och att hon måste lära sig att kommunicera, berätta hur hon mår och en chans att försöka förstå.
Så, nu till helgen var det tänkt att jag skulle åka till pirret. En hel helg i hennes sällskap med agendan fulltecknad av härliga aktiviteter! Om det nu inte var så att lördagen kom och dödade allt tillit. Totalt. Mitt under ett samtal på eftermiddagen så dör linjen, jag ringer upp igen, men får inget svar. Jag fortsätter att ringa, skickar oroliga sms där jag undrar vad som hände och vet inte om jag ska vara orolig eller förbannad. Går iväg på fest, men kan inte slappna av: tänk om hon ligger avsvimmad någonstans? Har något hänt hennes familj? Vart tog hon vägen? I ren desperation ringer jag hennes kompis vid tiotiden för att höra om hon vet något, loggar in på Qx och ser att pirret varit online några minuter tidigare. Hon lever med andra ord.
Först 6 timmar efter att samtalet brutits, får jag ett sms där hon förklarar att hon har en väldigt dålig dag och inte kommer att kunna ge mig det jag vill ha i en relation, men att hon önskar att hon kunde. Morgonen efter ringer hon och har ångest, ber om ursäkt och vill försöka ställa allt tillrätta igen. Tydligen så röker hon på och blir hög när hon mår dåligt och var tydligen så borta den kvällen att hon inte kunde svara på om hon la på luren eller om linjen dog under vårt samtal. Hon var alltså hög vid det första tillfället detta hände också. Känner mig som en alkoholisthustru, kvinnan som får skit ena dagen och vackra ord inkapslade i ångest nästa.
Det är inte ok.
Så, efter ett långt och tårfyllt samtal så sa jag till pirret att jag inte tänker komma till henne, att jag inte tror att hon kommer att kunna ge mig vad jag vill ha i en relation och att jag inte tror på att lösa problem med droger. Jag skulle aldrig kunna känna tillit till henne, eller trygghet i att hon inte kommer att göra så mot mig igen. Jag vill/kan inte välkomna problem in i mitt liv med vidöppna ögon.
Pirret sväljer sin stolthet, berättar att jag varit det bästa i hennes liv på länge och att hon inser att hon förstörde allt.
Fan.
- ME AND JAMES DEAN -
Står på jobbet och försöker hålla ögonen öppna - hade ett 15 timmars pass på mitt andra jobb igår (Visst - ambitiös student med två extrajobb, stjärna i himlen för den...) och känner mig minst sagt mörbultad! Förundras som vanligt över testosteron i grupp, den där koncentrerade dosen som får normalt trevliga män att bli brutalt påfrestande... Att eventet jag jobbade på hade temat "Rockabilly" och männen fick klä sig som James Dean, hjälpte inte min situation alls. Plötsligt befann jag mig i ett hav av brylcreme, alldeles för tajta jeans, svårmodigt tuggande på tandpetare och sämre raggningrepliker än vanligt: "Nej, jag jag vill inte känns på klädseln i baksätet av din bil", "jag är inte intresserad av att dricka en fisljumen pucko och käka en korv med dig" och "Jag är definitivt inte ditt kex!"
Själv hoppades jag in i det sista att någon snygg böna hade haft modet att komma som James Dean, då hade situationen plötsligt varit helt annorlunda! (kappvändare som man är) Jag hade kastat mig i baksätet med puckon i högsta hugg, förföriskt tagit bönans tandpetare och bett henne att svänga på jeanshöfterna lite extra... Ack, ack.
- TILLBAKA FRÅN DE DÖDA -
Så skulle ett samtal mellan mig och min blogg kunnat se ut - Det där samtalet man ibland har (Det vill säga; om man är intresserad av en framtida relation) efter att ha tappat kontakten ett tag... I min fantasi skulle vi först ha hållit oss på varsin kant, försiktigt avvaktandes, för att till sist falla i varandras armar och gråta ut. Riktigt ordentligt med snörvliga näsor och mascarastrimmor längst kinderna.
Jag lider av "Årsbokslut".
Den där typen av titta-tillbaka-på-det-gångna-året-och-utvärdera-eventuell-framgång-alternativt-misslyckande. Ärligt talat så känner jag mig en smula irriterad över att det ramlar över mig minst två månader för tidigt och dessutom i ett läge när jag försöker hålla nosen över vattenytan för att inte drunkna i alla måsten och krav... Så, jag utvärderar med andra ord.
Jag vrider och vänder, analyserar, lipar och försöker finna ro att sova. Någonstans så tror jag att det är bra att stanna upp emellanåt och se över sitt liv, att ta ett djupt andetag och försöka smälta den senaste tidens intryck och avtryck. Fast det gör ont, det är ack så besvärligt och jag tror stundtals att jag håller på att bli knäpp. Som att olika element omkring mig konspirerar för att göra det hela mer intressant och spännande, hårdare.
Kortfattat så går saker sönder omkring mig; Dator, mobil, hjärtat, hälsa, ambitioner och min tillit. Jag funderar på varför jag aldrig klickar i harmoni med någon annan, varför det känns som att jag stampar på samma ställe och som att jag gjort fel val det senaste halvåret. Var är mitt mod, min självkänsla och min inspiration? En snorkel, någon? Vattenytan närmar sig sakta men säkert mina otrimmade näshår.
Vågade knappt gå in på min bloggstatistik tidigare, rädd att kurvan skulle peka allvarligt mot nollsträcket och döma ut vår relation totalt! Men, trots min totala förvåning så visade det sig att några tappra själar fortfarande haft hopp om vår försoning. Tack.
- BABY YOU CAN SLEEP WHILE I DRIVE -
Baby you can sleep while i drive.
Come on baby lets get out of this town
I got a full tank of gas with the top rolled down
Theres a chill in my bones
I dont want to be left alone
So baby you can sleep while I drive
Ill pack my bag and load up my guitar
In my pocket Ill carry my harp
I got some money I saved
Enough to get underway
And baby you can sleep while I drive
Well go thorough tucson up to santa fe
And barbara in nashville says were welcome to stay
Ill buy you glasses in texas a hat from new orleans
And in the morning you can tell me your dreams
You know Ive seen it before
This mist that covers your eyes
Youve been looking for something
Thats not in your life
My intentions are true
Wont you take me with you
And baby you can sleep while I drive
Oh is it other arms you want to
Hold you the stranger
The lover youre free
Cant you get that with me
Come on baby lets get out of this town
I got a full tank of gas with the top rolled down
If you wont take me with you
Ill go before night is through
And baby you can sleep while I drive.
Som en liten bonus slänger jag in en youtubelänk till en ung och ärtig Melissa Etheridge.
- SOM EN TAVLA AV JEAN-MICHEL BASQUIAT -
Jag har en överanalytisk bekant.
En kvinna som gärna vill vrida och vända på saker och ting ett extra varv, ställa saker och ting på sin kant och simma djupt i sitt andliga hav. Ibland slår detta dock över mot hennes omgivning, vilket brukar vara mer eller mindre uppskattade inslag. En morgon vaknade jag med följande sms i min mobil, det hade skickats klockan ett natten före; "Du är en jävligt skarp kvinna. Man kan säkert bli bortkollrad av din dualism, men du har ett stort brett intellekt, inte alltid i samklang med praxis och kontext. Du är - skulle jag säga - någon som är ganska mycket mer än vad du ens vill påskina. Vi pratar mer på tisdag." Kan du ta om det?
Jag brukar oftast förstå hennes tankebanor någolunda, men denna gången kände jag mig en smula förvirrad... Någonstans fanns det dock en viss föraning om vad hon försökte sätta fingret på. Jag har ofta fått höra att jag till en början framstår som oerhört slipad, proffstrevlig, och korrekt. Hos mig är det nog en form av självbevarelsedrift som visar sig i detta första skede, steget före det där jag bestämmer mig för om personen är värdig att släppas närmare in på livet. Självbevarelsedrift kan yttra sig på många olika sätt hos olika människor, jag dejtade nyligen en kvinna som beskrev det hela som ytan av en kastanj: Taggig på utsidan men len och mjuk på insidan. Jag tänkte på dessa ord när jag gick uppför backen mot biblioteket häromdagen, på marken låg det spräcka kastanjer överallt. Det var som att de hade tröttnat på skalets falska uppenbarelse och istället vågade ligga där alldeles nakna och blottade.
Jag har på senare tid märkt att mina nivåer ligger allt närmare ytan än tidigare, att jag väldigt lätt kan slå från noll till hundra från en sekund till en annan. Från att våga känna mig varm och innerlig, till att bli alldeles kall och tveksam. Jag har tidigare skrivit om något som skrämmer mig oerhört mycket, nämligen rädslor och att låta sig begränsas av dem. Här spelar självbevarelsedriften en stor roll, eftersom att den ofta har utvecklats hand i hand med tidigare, dåliga erfarenheter. Redan som barn lär vi oss hur vi ska agera i vissa situationer för att undvika smärta, beteenden som senare i livet verkar fullt normala för oss som individer men som kan verka märkliga för vår omgivning. Dessa beteenden fortsätter sedan att utvecklas genom livet, många slipar omsorgsfullt ner deras vassa kanter och integrerar dem på ett mer normalt sätt i sin vardag. Andras kanter tenderar att bli mer eller mindre kantiga, beroende på vad vi som individer upplever - brustna hjärtan, förtroenderubbningar, spel och konflikter. För att nämna några exempel.
Jag tillhör de som sent upptäckte mina ojämna kanter och nu försöker, med grovt sandpapper, att jämna till det lite fint. Jag tror nämligen inte på att man inte kan förändra sin vardag, att man inte enbart är summan av sina handlingar och att ett bagage automatiskt styr ens fortsatta liv. Allt ligger i hur man ser på sitt liv, hur man vill leva och vad man ska göra för att fortsätta framåt på ett sätt som känns varmt, bra och trivsamt.
När jag väl träffade den eftertänksamma bekanten över en fika för att få en ytterliggare förklaring till smset, jämförde hon mig med en tavla av Jean-Michel Basquiat. I likhet med hans verk är jag tydligen komplex på ytan, men under ytan gömmer det sig oanade nivåer.
Intressant.
- NO WAY IN HELL -
"No way in hell" - 8 saker jag inte kommer att ge en chans;
1. Fisting, golden showers och andra obskyra lekar i samband med sexuella aktiviteter.
Jag vill inte ha en näve i något hål, jag tycker inte att det är särskilt sexigt att ha urin rinnandes över kroppen och nej; Jag vill inte bli din dominatrix och bestiga din kropp i sylvassa stilettklackar.
2. Stureplan.
Jag är inte ens villig att ge "arenan för de så kallade lyckade och vackra människorna" en chans. Jag ser inte riktigt poängen i att trippa dit och vänta vid diverse VIP-snören, bli utvald av Fadde eller någon annan tragisk figur för att sedan stå och bli granskad av små övermejkade stureplanstöser i baren. Nej tack.
3. Surströmming.
I denna ringhörna finns det två läger, dels de som anser att det är en delikatess av sällan skådat slag och laddar i månader inför surströmmingspremiären. Sen finns det sådana som mig, de som inte i sitt liv kan förstå hur man frivilligt vill äta något som luktar ond bråd och död på flera meters avstånd.
4. Gå med i någon form av religiös grupp.
Kanske verkar självklart för vissa med tanke på min sexuella läggning, men det tål att poängteras: Jag har inget som helst intresse av att närmare undersöka vad Jehovas Vittnen, Scientologerna, Livets ord eller några andra har att erbjuda mig för alternativa livsvägar. När min syster skulle flytta till Chicago för att arbeta som Au Pair ett år, var det en av de sakerna som min fina farmor hade på sin "ord på vägen" lista: 1) Testa inga droger. 2) Gå inte med i en sekt. 3) Akta dig för män i skumma parker. m.m. Som alltid, har farmor så rätt så rätt.
5. Pierca mitt allra heligaste.
Det finns ingenting som kan övertyga mig tillräckligt för att jag skulle krypa upp på britsen på en piercingstudio och sära på benen! Jag struntar i alla påståenden om att det ger oanad sexuell njutning och att man minsann kan få orgasm av att gå uppför en trappa. Jag föredrar att få dem under någorlunda (Well...) kontrollerade former, jag vill inte ha någon därnere i det ärendet och dessutom skulle jag vara skitskraj över att någonting skulle gå fel och att jag därmed skulle förlora all känsel. Nej, det är inte en risk jag är villig att ta.
6. Skapa en modeblogg och visa upp vad jag har på mig för dagen.
Modebloggar fascinerar mig, människor som publicerar vad de har på sig för dagen, skor de har införskaffat och det senaste klippet hos frisören. Jag är helt enkelt inte intresserad av vad Ebba, Sofi eller någon av de andra glambruttorna anser är inne och hippt. Och jag vill definitivt inte få bekräftat att jag valde rätt outfit dagen till ära.
7. Matchande träningsoveraller tillsammans med en eventuell älskling i campingsverige.
Tanken på att kuska runt i husvagn i sommarsverige iklädd matchande rosa träningsoveraller a la Gert Fylking ger mig gåshud! Ungefär på samma sätt som när jag möter en hel familj i matchande Foppa-tofflor. Fast å andra sidan skulle det kanske ge Svensson-camparna en spännande twist i sin vardag.
8. Sociala mig med någon i Wahlgrens-klanen.
Jag är helt övertygad om att Wahlgrenfamiljen är roten till all ondska, det syns i deras ögon och det påklistrade leendet. Vågar inte ens tänka på hur kommande generation som skolats av "Nicke och Nilla" kommer att utvecklas... Behöver vi agera redan nu?
Misstänker att jag, liksom Ajja, förmodligen kommer att få äta upp något av de här påståendena senare i mitt liv. Men det bjuder jag på.
- BDSM-PLANTAN -
Jag har en imponerande liten växt i min boning, en basilikaplanta som uppenbarligen inte är av denna värld! För trots min totala avsaknad av gröna fingrar, plantkunskap och allt annat som kan vara bra när man ska hålla liv i de små gröna, så lever den. Vid fler än ett tillfälle har jag rest iväg några dagar och kommit hem till en torkad och uppenbart jäkligt förbannad planta på min fönsterkarm. Mer död än levande, bortom allt hopp med brusten jord...
Men, så ger jag den lite vatten och några vackra ord och vips, så lever den igen! Förstår inte riktigt hur det fungerar, men den lilla stackaren har uppenbarligen vant sig såpass vid mitt otacksamma sällskap att den bestämt sig för att hänga kvar ett tag till.
Eller är den helt enkelt bara lagd åt BDSM-hållet?
- PIRRET KOM PÅ BESÖK -
Pirret kom och besökte mig i helgen, som ett slag i magen fanns det bara där och jag tappade nästan andan av häpnad och till viss del rädsla. Helt plötsligt fyllde hon min värld med hela sin uppenbarelse och rörde till det i både mage, hjärna och hjärtenerven... Sen tog allt slut alldeles för snabbt och nu sitter jag här, många mil bort och undrar vad tusan det var som egentligen hände? Vart hon kom ifrån och varför det var det just hon som kunde framkalla de där känslorna som jag så länge trott mig vara okapabel till.
Sen min senaste relation tog slut har jag verkligen fokuserat på att leva, fullt ut och ta dagen som den kommer. Många kvinnor har passerat, det har lett till ett tags dejting men med alltid samma resultat i slutändan: En svidande känsla av att någonting fattas och att det där klicket inte infunnit sig. Så, jag har avslutat det och dragit mig tillbaka.
På många sätt har jag nog jämfört de kvinnor jag träffat med min senaste kärlek, hur det kändes när vi träffades och hur hela vår relation var uppbyggd. Denna jämförelse har lett till ett indirekt sökande efter någonting som aldrig kan återskapas, då alla människor är olika och situationer man träffas på inte går att efterlikna. Hon kom in i mitt liv vid ett tillfälle då jag levt på i princip på vatten och bröd och rörde därmed om hela min värld. Öppnade mina ögon för så många andra saker i livet än de jag tidigare fokuserat på och lyfte mig till oanade nivåer. För det är jag henne alltid tacksam, oavsett hur brutalt vår relation än slutade. Jag tror att vissa människor har en uppgift att vara nyckelpersoner i någons liv under vissa perioder, att det finns en djupare mening med varför vissa historier blir oerhört betydande trots sin korta livslängd.
Så, nu när jag verkligen släppte taget så fanns hon bara där. Pirret, hårt och äkta. Vi fick en kort natt och en söndagsförmiddag tillsammans, innan det var dags för våra vägar att skiljas åt... Nu sitter jag här med bultande hjärta och undrar om jag kommer få träffa henne igen, om det enbart var hos mig som sparken träffade mitt i mellangärdet. Om hon kände som jag den där förmiddagen, så lätt och självklart. Hur nära skrattet låg under ytan, hur våra livstrådar tycktes löpa samman på ett oförklarligt sätt och hur högt min puls slog. Jag vet: Jag är en hopplös romantiker, stundtals alldeles för naiv och blåögd för mitt eget bästa. Men jag föredrar det framför att gå genom livet cynisk och bitter.
Pirret.
- SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG -
Jag har så svårt att förstå människans förmåga till grymhet - vad som blir så fel i kroppen/hjärnan att människor väljer att våldta, mörda och misshandla varandra... De gränser som man måste sakna, avsaknad av empati och respekt för sin omgivning! Varje dag händer det så mycket, mer än vad man någonsin kan föreställa sig. Självklart kan man inte gå runt och tänka på vilken farlig plats världen kan vara att leva på, då begränsar man sig själv från att leva fullt ut.
Jag hyser verkligen inget förakt mot män, men kan ändå inte låta bli att känna en gnutta tacksamhet över min läggning ibland. Statistiken visar att det är män som begår mest brott i samhället, majoriteten av de som våldtar och misshandlar kvinnor är män. Att försöka hitta en bra man att dela sitt liv med känns mer skrämmande och utmanande än att hitta en bra kvinna, det finns få av oss som slår och våldtar varandra. Självklart finns det många kvinnor med destruktiva beteenden gentemot sig själva och sin omgivning, men statistiken ligger åtminstone positivt övervägande åt vårt håll.
Jag har lyckan att dela min tillvaro med många bra män, killar som reflekterar över sin omgivning, samhället och dess strukturer. Som vågar ifrågasätta, gå mot strömmen och utveckla sig själva i en riktning som i mångt och mycket inte går hand i hand med den "manliga" normen. Ni är mina hjältar, tack för att ni får mig att se så mycket bra när så många får mig att må dåligt. En kvällspromenad över stureplan en fredagskväll kan få mig att känna avsmak lång tid framöver.
- ANGÅENDE DEJTING -
Här är ett utdrag ur samtalet:
Jag: Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram till henne att jag inte är intresserad av någonting annat än vänskap.
Han: Hmm...
Jag: Det verkar inte som att hon vill lyssna och det kan dessutom bli så fel med tanke på våra gemensamma vänner.
Han: Du får inte glömma att det inte är välgörenhet som vi sysslar med!
Jag: Nä, det har du ju rätt i...
- KOLLEKTIV UPPFOSTRAN -
Ibland undrar jag om någonsin kommer att hitta en kvinna som det känns helt rätt att skaffa familj med. Någon som jag vet kommer finnas där oavsett vad som skulle hända i framtiden, även om vår kärlek skulle ta slut. Någon som skulle dela alla mina värderingar angående barnuppfostran och som har samma syn och förhållningssätt. Jag kommer allt närmare en tanke om "kollektiv barnuppfostran", där man skaffar barn tillsammans med någon man tror skulle bli en bra förälder och involverar vänner och familj på ett aktivt sätt i barnets liv.
Det senaste året har jag haft många samtal med prinsen, (Min bästa bögkompis smeknamn, även i verkliga livet.) vars biologiska klocka tickar stenhårt. Prinsens problem, likt många andra bögar, är att han inte riktigt vet hur han ska hitta en kvinna som han vill skaffa barn med. Han har undersökt diverse klubbar på Qx där det annonseras efter pappor, men kommer alltid fram till samma slutsats: Hur ska han kunna förlita sig på att någon av de kvinnor som annonserar skulle bli en bra mamma? Att kvinnan i fråga inte skulle vända honom ryggen när barnet väl är fött, eller börja uppvisa ett märkligt beteende. Att hitta någon som han skulle lita på fullt ut i en sån situation och som han skulle kunna se sig ha en slags relation till de kommande 18 åren.
Jag och prinsen har därför vid flera tillfällen diskuterat om vi två någon dag skulle bli föräldrar tillsammans. Vi älskar varandra gränslöst och känner varandra utan och innan. Vi har gråtit över krossade hjärtan, peppat varandra inför nya dejter och krupit upp i soffan på söndagskvällarna i mysbyxor. På många sätt är vi redan som en familj, den självvalda som man vet alltid finns där. Någonting som är långt ifrån självklart i mitt liv, där är jag ärrad.
Tanken är att barnet skulle komma till genom konstgjord befruktning och att vi skulle bo tillsammans de första åren som en familj. Ha en trygghet hos varandra, en kärna där vårt primära intresse är vårt barn och det livet vi har tillsammans som en familj. Utöver det så skulle vi ha egna liv och kärleksrelationer, så länge vi båda är överrens om att det är bra personer som i framtiden kan få ta del av vårt barns liv. Till skillnad från mer traditionella familjekonstellationer (även de inom gayvärlden) där två personer bildar en familj på grund av kärleken till varandra på ett romantiskt plan, så skulle detta kunna innebära en starkare grund.
Jag kan inte komma på någon som jag litar mer på och som delar mina värderingar och som jag hellre skulle dela ett liv tillsammans med. Att skaffa barn med någon innebär också att man alltid är knuten till den personen på ett eller annat sätt och att man har ett gemensamt ansvar och min något syniska sida säger mig att jag har svårt att se att jag kommer känna det förtroendet för någon som jag delar en kärleksrelation med. Så, vad är då bätre än att dela det med någon som man känner gränslöst förtroende inför?
Det här är givetvis en vacker vision som med all säkerhet kan innebära många komplikationer, kanske framförallt den dagen någon av oss träffar en partner som vill bilda en egen familj. Och den förståelse det krävs för att personen ska kunna acceptera att vi redan lever i en familj som inte kommer att brytas upp på samma sätt som de där man har genomgått en separation och lämnat varandra.
Jag hör allt oftare om kvinnor som själva åker till Storkkliniken i Danmark för insiminera sig, därför att de tröttnat på att vänta på någon att dela upplevelsen med. Likaväl som att jag förstår dem i sin längtan, så skulle jag inte vilja ta det ansvaret själv. Framförallt så skulle jag vilja ha någon att dela upplevelsen med, någon som är med vid stora händelser och liksom jag ser varje dag som en gåva.
Hur ser ni på er framtida familjekonstellation? Är jag ensam om att överväga detta alternativ? Berätta!
- SLAGSMÅL -
Lördagskvällen kan verkligen inte sammanfattas med ord som gör den rättvis, tragisk och härlig på en och samma gång. Här kommer en kort resumé:
1. Hittar en fräsig blondin på klubb C, blir rejält upphånglad och ber henne att ta med mig hem.
2. Hånglar friskt påväg mot stadens lokala transportmedel, stannar till vid lite gathörn här och var och utforskar hennes härliga läppar. Känner mig snygg,
levande och nöjd.
3. Plötsligt byts nöjdheten ut mot en väldigt obehaglig sanning om vilken typ av verklighet man faktiskt lever i som homosexuell, när vi till vår förvåning inser att en man står ca en halv meter från oss och glor storögt.
4. Mannen ombeds vänligt men bestämt att gå och lämna oss ifred, när han inte reagerar så försöker mitt sällskap fösa undan honom. Mannen reagerar med att bli helt bindgalen och börjar veva med nävarna.
5. Han får in en lös träff på blondinen som far åt sidan, någonstans inom mig händer det något och jag går till försvar. Försöker verbalt få honom att lämna oss ifred, inse vilken ynkrygg han är som ger sig på två tjejer, skriker och svär för allt vad jag är värd.
6. Mannen svingar då mot mig, träffar löst vid käken vilket resulterar i att jag flyger i backen. Skrapar mig lätt på ryggen, får grus i nävararna men reser mig snabbt. Någonstans här så tappar jag uppfattning om vad som händer runt mig, men vi lyckas jaga bort honom tillslut. Uppskakade, men oändligt tacksamma över att han var full och slogs dåligt. Vågar inte ens tänka på vad som hade hänt annars.
7. En kille kommer fram för att fråga om det är bra - undrar med ens vart han var när det hände och varför vi inte står upp för varandra i vårt samhälle, varför människor väljer att vara passiva.
8. Vi bestämmer oss för att ta en taxi hem till henne istället, vilket känns som både ett bättre och tryggare alternativ.
9. Väl hemma hos henne kryper ner under täcket och tar hand om varandra, har himmelskt sex.
10. Vaknade nöjd, kontrollerar kroppen och ligger i sängen halva dagen med den vackra blondinen.
Nu försöker jag att sortera gårdagens händelser och undrar om verkligheten ska behöva se ut så här? Ska man inte kunna kyssa en tjej på öppen gata utan att behöva vara rädd för att någon ska bli provocerad och välja att ta till fysiskt våld? Vad är det som är så skrämmande att mannen, i det här fallet, väljer att ta till det fegaste redskap jag vet - sina nävar. Jag är beredd att ta en diskussion vilken dag som helst, det är tyvärr något jag nästintill har börjat se som ett vardagligt inslag. Även om det också är en tragisk del av vår verklighet så jag hoppas kommer att förändras kraftigt under de kommande åren. Historien visar att det skett en otrolig utveckling fram tills idag och jag hoppas att den fortsätter att gå uppåt.
Jag har aldrig varit inblandat i ett slagsmål tidigare och jag hoppas verkligen att det var sista gången.
