- LITEN -
För några veckor sen skrev jag om kastanjer och taggar, just nu känns det som att mina växt ut på nytt och jag undrar hur någon ska kunna komma nära... Alla runt omkring mig lyckas, varför inte jag?
Åh. Men vet du vad? Det bästa med att blogga är att du i efterhand kan följa dina toppar och dalar (samma sak med vanlig hederlig dagbok också såklart) och svart på vitt (eller beige på grå?) får se att det alltid går upp igen...
Alla runt omkring dig lyckas inte, men de låter det verka så. Tro mig, jag vet, just för att jag är en sån. En falsk jävel (egentligen). Alla mina vänner och ovänner tror att jag har mitt på det torra. Bra jobb, bra flickvän, vackra barn, pengar på kontot. Men det är inte så. Jobbet suger, flickvänen är en skadad och torr människa som behöver professionell hjälp. Barnen???
Ohhhh snälla ta bort ungarna för de bara kostar mig pengar och är otacksamma. Så här sitter jag och känner mig ensam och ledsen och som att jag kunde lika gärna skita i allt och dra iväg till Thailand för alltid och aldrig mer höra av mig. Men jag lunkar vidare och hoppas på någon ljusglimt längre fram. Vem vet, jag kanske träffar HON som kommer att få mig att känna mig mindre så ensam. Så därför är jag kvar. Här hemma i Sverige med skitungarna, flickvännen som jag inte kan hjälpa och mitt fattiga liv. Du är INTE ensam.
been there done that. brukar säga vildkatt istället för kastanj dock. vill så gärna, vågar inte lita på.
men vad jag kan säga är att för varje gång man har kommit ut som kastanj eller spinnande kisse blir det lite lättare att släppa taggarna nästa gång. mest för att man vet att det gick och att man överlevde förra gången. fastän det gjorde ont. för dte kan inte göra gott om man inte gör det.
och man måste hångla upp en väldig massa grodor i princesskostymer innan man hittar en äkta princessa. så är det. men de finns där. you'll find one. bara sköt om ditt hjärta så länge. och våga. det är faktiskt alltid värt det, fastän man undrar ibland.
kramar
99 %: Tack för dina ord - För visst har du så rätt så rätt! :-)Kram på dig
Sanna: Precis som du säger så tror jag att många lägger upp en fin fasad som inet alltid visar hur verkligheten egentligen är. Men någonstans så tror jag att man vinner på att våga visa sig liten och sårbar, att styrka inte ligger i att bita ihop utan i att våga be om hjälp. En klok person sa till mig häromdagen att jag måste bli bättre på att be om hjälp och att mina vänner måste få känna sig behövda ibland... Så sant. Men jag hoppas att livet känns lättare för dig snart, var så säker på att de där ljusglimtarna faktiskt kommer! En sak som är säkert är nämligen att för varje dal så vänder det uppåt igen. Tack för dina ord och din historia, skickar en värmande och energigivande kram till dig!
Tessa: Vildkatt, det ska jag komma ihåg... :-) Någonstans så måste man fortsätta att våga, även om det känns obehagligt att utsätta sig själv och sitt hjärta för påfrestningen... Grodor i prinsesskostymer ska jag försöka att hålla mig ifrån, likväl får i vargakläder... ;-) Kram!
