- SLAGSMÅL -
Lördagskvällen kan verkligen inte sammanfattas med ord som gör den rättvis, tragisk och härlig på en och samma gång. Här kommer en kort resumé:
1. Hittar en fräsig blondin på klubb C, blir rejält upphånglad och ber henne att ta med mig hem.
2. Hånglar friskt påväg mot stadens lokala transportmedel, stannar till vid lite gathörn här och var och utforskar hennes härliga läppar. Känner mig snygg,
levande och nöjd.
3. Plötsligt byts nöjdheten ut mot en väldigt obehaglig sanning om vilken typ av verklighet man faktiskt lever i som homosexuell, när vi till vår förvåning inser att en man står ca en halv meter från oss och glor storögt.
4. Mannen ombeds vänligt men bestämt att gå och lämna oss ifred, när han inte reagerar så försöker mitt sällskap fösa undan honom. Mannen reagerar med att bli helt bindgalen och börjar veva med nävarna.
5. Han får in en lös träff på blondinen som far åt sidan, någonstans inom mig händer det något och jag går till försvar. Försöker verbalt få honom att lämna oss ifred, inse vilken ynkrygg han är som ger sig på två tjejer, skriker och svär för allt vad jag är värd.
6. Mannen svingar då mot mig, träffar löst vid käken vilket resulterar i att jag flyger i backen. Skrapar mig lätt på ryggen, får grus i nävararna men reser mig snabbt. Någonstans här så tappar jag uppfattning om vad som händer runt mig, men vi lyckas jaga bort honom tillslut. Uppskakade, men oändligt tacksamma över att han var full och slogs dåligt. Vågar inte ens tänka på vad som hade hänt annars.
7. En kille kommer fram för att fråga om det är bra - undrar med ens vart han var när det hände och varför vi inte står upp för varandra i vårt samhälle, varför människor väljer att vara passiva.
8. Vi bestämmer oss för att ta en taxi hem till henne istället, vilket känns som både ett bättre och tryggare alternativ.
9. Väl hemma hos henne kryper ner under täcket och tar hand om varandra, har himmelskt sex.
10. Vaknade nöjd, kontrollerar kroppen och ligger i sängen halva dagen med den vackra blondinen.
Nu försöker jag att sortera gårdagens händelser och undrar om verkligheten ska behöva se ut så här? Ska man inte kunna kyssa en tjej på öppen gata utan att behöva vara rädd för att någon ska bli provocerad och välja att ta till fysiskt våld? Vad är det som är så skrämmande att mannen, i det här fallet, väljer att ta till det fegaste redskap jag vet - sina nävar. Jag är beredd att ta en diskussion vilken dag som helst, det är tyvärr något jag nästintill har börjat se som ett vardagligt inslag. Även om det också är en tragisk del av vår verklighet så jag hoppas kommer att förändras kraftigt under de kommande åren. Historien visar att det skett en otrolig utveckling fram tills idag och jag hoppas att den fortsätter att gå uppåt.
Jag har aldrig varit inblandat i ett slagsmål tidigare och jag hoppas verkligen att det var sista gången.
- SYMBIOSEN -
Är precis hemkommen från en väldigt trevlig kväll i bra sällskap, bland många samtalsämnen så berörde vi ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, flatsymbiosen.
Jag har länge förundrats över att lesbiska par efter ett tag tenderar att växa in i varandra, att de där två lerklumparna som träffades någonstans längst vägen geggas ihop till en enda sörja och att paren dessutom verkar eftersträva denna symbios. Den stackars klumpen ska bearbetas, knådas och ombesörjas, åsikter ska gå ihop, intressen ska delas och i slutändan går det inte att säga vem som tyckte vad från början.
Alldeles för många i min vänskapskrets har utvecklats enligt ovanstående modell, de där två unika individerna som i början av relationen stod på egna ben blir efter ett tag mer och mer lika. De börjar använda samma kläder, umgås med samma människor och säger ofta "vi" istället för "jag". Det där "vi:et" blir tillslut så överhängande, att personerna bakom försvinner till förmån för parkonstellationen. Det blir bättre att vara i en enhet än inte alls. Att sen undrar varför lesbiska relationer till viss mån ebbar ut i vänskap i slutändan, blir för mig paradoxalt. För hur sexigt är det att hångla upp sig själv? Jag kan inte låta bli att undra hur stort antal av dessa kvinnor som väljer den vägen omedvetet, eller om det faktiskt är så att man någonstans handlar efter normen.
Vännen M som bjöd in till kvällen har under det senaste året levt på distans från sin flickvän och hade tills ganska så nyligen mycket ångest över att de befann sig så långt från varandra. Hon började överväga att flytta till den lilla stad där tjejen fått sitt drömjobb och därmed ge upp det liv hon lever här. Eftersom att par bör (enligt norm) sträva efter att vara på samma plats och att det ses som mindre accepterat att faktiskt trivas med att leva på distans. Efter många jobbiga samtal, så började de båda erkänna för varandra hur de egentligen såg på saken och kom fram till att de faktiskt trivdes ganska så bra med situationen som den var. Att det nästintill var jobbigt att känna sig tvingade att prata i telefon flera timmar varje kväll, de där "obligatoriska" samtalen som man ska ha för att känna att man fortfarande är nära och en del av varandras liv. Hon tyckte att det var så otroligt befriande att få erkänna för sin flickvän och för sig själv att hon faktiskt tyckte situationen fungerade bra som den var! Att få släppa den där pressen och stressen över att någonting måste vara fel om man inte kämpar för enheten.
Det som gjorde dem olyckliga i sin situation var inte det faktum att de bodde 15 mil från varandra, utan just att de kände att de b o r d e se saker och ting på ett annorlunda sätt. Att det från omgivningen sida inte var lika fint att känna sig nöjd över situationen, istället för att kämpa för förändring. Givetvis så ser ingen av dem det här som en lösning i det långa loppet, men just nu duger den fint och det gör dem lugna i sinnet.
Jag tror att många par skulle må bättre av att släppa stressen över hur det "bör" vara och istället börja kommunicera med varandra om hur man egentligen vill ha det. Att sluta känna skam över det som strider mot normen och inse att det som är bäst för andra, inte automatiskt bör gälla en själv. Att vissa saker gör sig bättre att diskuteras tillsammans med vänner, (Alla dessa samtalsämnen som man faktiskt inte alltid finner intressanta att diskutera med sin flickvän, eller för den delen att lyssna på!) avsaknaden av rosa små fåglar och ljuv Disneymusik i bakgrunden inte behöver innebära att relationen har brister eller att man bör göra slut.
Vi drivs så ofta av våra uppfattningar om hur den perfekta relationen bör vara att vi blir rädda för det som strider mot just den bilden. I min mening finns det nog få saker som kan begränsa människor så mycket i sina liv som just rädslor, få saker som kan förstöra så mycket. Det gör rädslor till det mest skrämmande jag vet och det i mitt liv som jag vill bekämpa hårdast.
"What we need to do to allow magic to get hold of us is to banish doubts from our minds. Once doubts are banished, anything is possible."
The Wheel of Time
- BESÖK -
Och det känns väl bra, fint och gulligt, men långt ifrån så där pirrande härligt som det borde kännas i magtrakten. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslan jag har i kroppen, frustration? Ja, jag känner mig ytterst frustrerad över att ha träffat någon som på ett rent teroretiskt plan vore perfekt för mig: Hon är vacker, intelligent och intressant, delar i princip alla mina udda intressen, brinner för det hon gör och lever genom sina passioner.
Under vår första dejt drack vi vin i 8 timmar och tittade varandra djupt i ögonen, men det small aldrig riktigt till för min del. När vi väl kysstes så var det fint och väldigt romantiskt, med alla de rätta attributen i form av magisk miljö och de där skälvande sekunderna av osäkerhet innan våra läppar äntligen möttes. Kyssen var verkligen bildskön, men om det kändes i magen? Nja. Allra helst så önskade jag att hon bara hade hånglat upp mig redan kvällen innan, så att jag hade fått veta om jag kunde pirra med henne. Om min kropp svarade på hennes beröring med enbart kåthet, eller med längtanshud och sug i magen. Värk i bröstet.
Det här med att kunna pirra med någon är helt avgörande i slutändan, oavsett hur perfekt personen än är på pappret. Och jag vet ärligt talat inte om jag är benägen att pirra med någon just nu, om mitt hjärta kan släppa in någon på det sättet.
Men nu kommer hon i alla fall hit i några dagar och jag vet inte hur jag ska känna.
Hjälp.
- MARKNADSVÄRDE -
My god - Det börjar bli många damer att hålla reda på nu... Hur kunde en tidigare torka övergå i fullbokade helger en månad framöver? Snacka om ett förhöjt marknadsvärde!
Jag är förbluffad, men ytterst tacksam!
Det var fan på tiden.
- DAGENS BÄSTA -
Jag: Vännen, det här med att dejta...
Han: Ja?
Jag: Du kanske borde skaffa dig en hobby?
Han: Hobby?
Jag: Ja, att dejta kan nog inte riktigt räknas som en hobby.
Han: Nej, jag vet...
Jag: Bra!
Han: Det är en livsstil.
- DET MAGISKA MELLANTINGET -
På samma sätt har väldigt många en uppfattning om hur vår perfekta partner ska vara som person: Romantisk och spännande, ödmjuk men inte mesig, intellektuell men inte på gränsen till torr. En jävel på att laga mat, gilla att springa på utställningar, dricka vin tills det rinner ur öronen, citera smarta personer, tala minst ett annat språk, ha spännande intressen, vara närvarande men inte påträngande... Bla... Bla... Typ. Chansen att hitta alla de egenskaper vi eftersträvar hos vår blivande partner är minimala och vi finner oss plötsligt inmålade i ett väldigt litet (Och trångt) hörn. För vissa är det nästan en försvarsmekanism att resonera på det sättet, på grund av att vi troligen aldrig kommer att springa på den där perfekta individen med alla teoretiska rätt. Vilket också räddar oss från att bli besvikna och i slutändan sårade. Därför fortsätter många sitt ständiga sökande - flyr från kvinna till kvinna med vaga argument om "att det ändå inte var rätt" utan att ge personen en ordentlig chans på sina egna premisser.
Eller så är man bara väldigt kräsen och inte nöjer sig med det första bästa som kommer i ens väg och har helt enkelt bestämt sig för ett upplägg. Inget annat är värdigt nog, eller ens diskuterbart. Vägen dit kan dessutom vara en kavalkad av härliga och fantastiska kvinnor som bara väntar på att få stifta din bekantskap! Jag har i alla fall, i dessa ack så filosofiska tankar, bestämt mig för att våga mer. Att tänja på mina gränser och acceptera att om jag faktiskt tycker att någon är jävligt het, oavsett om det passar in i min mall eller inte, så betyder det förmodligen att jag borde testa! Så härmed efterlyser jag lite mer drama i mitt liv, mer pushiga brudar och mer otippade ragg!
Halleluja!
Så, berätta - har ni en stil som ni normalt brukar falla för?
- ÄTA ELLER ÄTAS -
Till saken hör nämligen att den här tjejen var väldigt butchig, vilket jag normalt inte brukar dras till. Men hon hade något visst i sättet hon skrev på, vilket gjorde att jag var tvungen att träffa henne. Vi maratonfikade i över 4 timmar och babblade om allt mellan himmel och jord. Hon var, ja, riktigt riktigt attraktiv på ett knivskarpt och butchigt sätt. Efteråt så kom jag på mig själv med att nästan skämmas över mina egna tankar och fantasier, om hon var en sån som kysstes mjukt eller hårt. Jag brukar falla för lite mer feminina tjejer, men med en viss edge. Det får inte vara långt hår, naglar och läppglans, utan gärna kort ruffs med mascara och lite attityd. Men inte butch.
I min vänskapskrets ligger det nog en viss form av prestige av att lägra snygga brudar, att allas flickvänner är av den feminina sorten och lätt skulle passera som straighta. Jag försökte lekfullt att föreställa mig på en middag med Qx-bruttan och mina vänner, vilket gick men med en viss svårighet.
Är det så att de flesta människor har en så hård uppfattning om vad vi själva faller för, vilka människor som är "ens" stil, att vi kanske missar små guldkorn längst vägen? Att vi inte ens överväga att se menyn, för att vi redan är inställda från början på att vi inte kommer att gilla maten?
- ATT TA VAD MAN VILL HA -
Lördagskvällen tillbringades hemma hos vännen A, men innan vi tog oss ut på klubb C för att kolla av marknadsvärdet, så pratade vi om det här med kvinnor och att knulla. Vännen A berättade att hon efter 4 år i den lesbiska världen bestämt sig för att krypa ner tillsammans med en karl, en riktig "karlakarl" dessutom, med breda axlar, seglarkompisar och sommarställe i Båstad. Safe card.
Vännen A är en väldigt "straight-looking" och (Om man nu ska använda den termen) attraktiv kvinna, som under de senaste åren tvingats utveckla en nästintill skrämmande urkraft när det gäller att ragga brudar. Hon har nämligen vant sig vid att vill hon ha något, så tvingas hon ge sig efter det själv. Hon blir aldrig uppraggad på krogen och kvinnorna ligger allt som oftast där och väntar på att hon ska ta komandot. Eftersom att A nu är van vid att vara dominant, så körde hon samma taktik mot seglarsnubben, vilken svarade med orden "Vem är det som är mannen, du eller jag?" Trots viss irritation så fortsatte hon att kämpa som en besatt, men utan ett lyckat resultat. Han kunde inte få upp den. Tre gånger. Vilket hon så här i efterhand ser som ett tecken från högra makter att hon var på helt fel spår...
Det intressanta i den här historien är just spelet, hur karlakarlens hela heteronormativa värld sätts i gungning av en stark tjej som tar vad hon vill ha. Då blir hon för mycket "man" i hans ögon, vilket resulterar i att han inte kan prestera. Inte helt osökt kommer jag att tänka på den alla flator som fortfarande inte klippt sitt heterokontrakt. Samhällskontraktet som visar på hur man bör bete sig som kvinna och vilka regler som gäller inom den könsliga gemenskapen. Flator som inte kommit ifrån det här, är oftast de som står och trycker i ett hörn på dansgolvet och kastar lystna blickar på tjejen i andra änden av lokalen utan att gå fram. Som väntar på att få bli uppraggad och förförd utan att förstå att bollen lika mycket ligger hos henne själv. Nu menar jag inte att generalisera, men jag har träffat alldeles för många tjejer med det här beteendet för att det bara ska vara av en slump.
När vi växer upp så får vi lära oss hur man ska vara som flicka, hur mycket plats vi får ta, hur vi ska se på oss själva och på vår sexualitet. Denna mall passar väldigt bra i kombination med en annan mall, den "manliga", där hela spelet går ut på en växelverkan i att föra och leda. Problemet blir dock när samma tjej kommer ut som lesbisk, utan att ifrågasätta det dolda regelsystem som hon levt efter större delen av sitt liv. Att som tjej dejta tjejer innebär till viss del att det inte finns några självklara regler för vem som är den dominerande partner eller inte. Vissa brudar älskar att bli förda med järnhand och vara undergivna, vissa går igång på en ömsesidig växelverkan. Risken ligger i om ingen vågar ta det där första steget utan bara fortsätter kika förstulet resten av kvällen.
Självklart finns det heterosexuella relationer som inte går efter mallen, men det är inte er jag är ute efter att belysa just nu. Men jag har en sak att tillägga: Good for you! Ni är mina hjältar.
Men alla ni, fantastiska kvinnor som förhoppningsvis har hittat till den här bloggen, hur tänker ni? Går ni faktiskt fram till den där intressanta tjejen på dansgolvet och tar första steget, eller är ni de som väntar? Och du som hittat kärleken, när tryckte du upp din älsklig mot duschväggen senast? Självklart behöver inte alla drömma om ett syndigt leverne i hemlighet, utan faktiskt tillhöra kategorin som har kläm på alla bitarna och njuter av ömma kyssar och att inte få ta täten. Det är fine by me, verkligen! Det viktigaste är att du följer din magkänsla och inte låter dig begränsas av en slags inre rättspatos. Vill du plocka hem en kvinna du nyss träffat, gör det! Förhoppningsvis blir det fantastiskt och du vaknar nyknullad och lycklig.
Grattis.
- MI MUJER -
- SLÄPP TILL -
Har suttit och tänkt på kvinna K större delen av kvällen, på kyssar under ett paraply och känslan av att det saknas något - Frustrationen över att denna bildsköna kyss inte räcker till. Vad jag egentligen hade velat är att bli brutalt upptryckt mot min sovrumsvägg och kysst besinningslöst. Att få känna hennes läppar och tunga mot min hals, händer under mina kläder och den där hettan som kommer från en kvinna när hon verkligen vill känna naken hud mot naken hud. Helt enkelt: Att hon var riktigt jävla där!
Allt som oftast blir jag rejält trött på den allmäna uppfattningen (Främst hos män) att två kvinnor inte kan knulla på riktigt, utan att det mest är mysigt och mjukt. Lite gulligull, kramar och smek där under täcket med lampan släckt. (För gud förbjude att lampan är tänd så att man ser hela härligheten...) Ännu mer frustrerad blir jag när jag träffar brudar som verkar ha anammat hela den där bilden, som snällt ligger där på rygg och väntar på att bli förförda. Fina flickor som vill bli kyssta på magiska ängar med en vacker regnbåge i bakgrunden.
När jag började skriva på det här inlägget så var det inte min mening att låta bitter, även om det det känns som att allt utvecklades kraftigt åt det hållet! Jag är bara så trött på allt jamsande.
Allt som oftast blir jag rejält trött på den allmäna uppfattningen (Främst hos män) att två kvinnor inte kan knulla på riktigt, utan att det mest är mysigt och mjukt. Lite gulligull, kramar och smek där under täcket med lampan släckt. (För gud förbjude att lampan är tänd så att man ser hela härligheten...) Ännu mer frustrerad blir jag när jag träffar brudar som verkar ha anammat hela den där bilden, som snällt ligger där på rygg och väntar på att bli förförda. Fina flickor som vill bli kyssta på magiska ängar med en vacker regnbåge i bakgrunden.
När jag började skriva på det här inlägget så var det inte min mening att låta bitter, även om det det känns som att allt utvecklades kraftigt åt det hållet! Jag är bara så trött på allt jamsande.
- LOVE AND LIFE -
Jag är här för att diskutera det som ligger mig absolut varmast om hjärtat: Kvinnor - Dessa härliga, fantastiska och stundtals helt obegripliga varelser.
Problemformuleringen utgår från följande frågor:
1. Hur tänker dom? (Denna eviga huvudfråga!)
2. Vad vill dom?
3. Varför är alla snygga brudar upptagna?
4. Hur svårt ska det vara att bli upphånglad, så där riktigt ordentligt! Innerligt och intensivt.
7. Vad är det med kattfenomenet?
8. Och sport-bh!
Frågor som de här lockar ofrivilligt fram vinhäxan i mig, "in vino veritas" löser med andra ord inte alltid alla problem.
Och hur var det nu, var är Emma? Hon som bara finns i fantasin.
