- SOM EN TAVLA AV JEAN-MICHEL BASQUIAT -
Jag har en överanalytisk bekant.
En kvinna som gärna vill vrida och vända på saker och ting ett extra varv, ställa saker och ting på sin kant och simma djupt i sitt andliga hav. Ibland slår detta dock över mot hennes omgivning, vilket brukar vara mer eller mindre uppskattade inslag. En morgon vaknade jag med följande sms i min mobil, det hade skickats klockan ett natten före; "Du är en jävligt skarp kvinna. Man kan säkert bli bortkollrad av din dualism, men du har ett stort brett intellekt, inte alltid i samklang med praxis och kontext. Du är - skulle jag säga - någon som är ganska mycket mer än vad du ens vill påskina. Vi pratar mer på tisdag." Kan du ta om det?
Jag brukar oftast förstå hennes tankebanor någolunda, men denna gången kände jag mig en smula förvirrad... Någonstans fanns det dock en viss föraning om vad hon försökte sätta fingret på. Jag har ofta fått höra att jag till en början framstår som oerhört slipad, proffstrevlig, och korrekt. Hos mig är det nog en form av självbevarelsedrift som visar sig i detta första skede, steget före det där jag bestämmer mig för om personen är värdig att släppas närmare in på livet. Självbevarelsedrift kan yttra sig på många olika sätt hos olika människor, jag dejtade nyligen en kvinna som beskrev det hela som ytan av en kastanj: Taggig på utsidan men len och mjuk på insidan. Jag tänkte på dessa ord när jag gick uppför backen mot biblioteket häromdagen, på marken låg det spräcka kastanjer överallt. Det var som att de hade tröttnat på skalets falska uppenbarelse och istället vågade ligga där alldeles nakna och blottade.
Jag har på senare tid märkt att mina nivåer ligger allt närmare ytan än tidigare, att jag väldigt lätt kan slå från noll till hundra från en sekund till en annan. Från att våga känna mig varm och innerlig, till att bli alldeles kall och tveksam. Jag har tidigare skrivit om något som skrämmer mig oerhört mycket, nämligen rädslor och att låta sig begränsas av dem. Här spelar självbevarelsedriften en stor roll, eftersom att den ofta har utvecklats hand i hand med tidigare, dåliga erfarenheter. Redan som barn lär vi oss hur vi ska agera i vissa situationer för att undvika smärta, beteenden som senare i livet verkar fullt normala för oss som individer men som kan verka märkliga för vår omgivning. Dessa beteenden fortsätter sedan att utvecklas genom livet, många slipar omsorgsfullt ner deras vassa kanter och integrerar dem på ett mer normalt sätt i sin vardag. Andras kanter tenderar att bli mer eller mindre kantiga, beroende på vad vi som individer upplever - brustna hjärtan, förtroenderubbningar, spel och konflikter. För att nämna några exempel.
Jag tillhör de som sent upptäckte mina ojämna kanter och nu försöker, med grovt sandpapper, att jämna till det lite fint. Jag tror nämligen inte på att man inte kan förändra sin vardag, att man inte enbart är summan av sina handlingar och att ett bagage automatiskt styr ens fortsatta liv. Allt ligger i hur man ser på sitt liv, hur man vill leva och vad man ska göra för att fortsätta framåt på ett sätt som känns varmt, bra och trivsamt.
När jag väl träffade den eftertänksamma bekanten över en fika för att få en ytterliggare förklaring till smset, jämförde hon mig med en tavla av Jean-Michel Basquiat. I likhet med hans verk är jag tydligen komplex på ytan, men under ytan gömmer det sig oanade nivåer.
Intressant.
Kommentarer
Postat av: Blomma Bladsdotter
Åh, vilken fantastisk metafor med kastanjerna! Åh, jag måste slipa lite mer på mina. Och vissa taggar kanske borde byggas upp rentav!
Trackback
