- KOLLEKTIV UPPFOSTRAN -
Ibland undrar jag om någonsin kommer att hitta en kvinna som det känns helt rätt att skaffa familj med. Någon som jag vet kommer finnas där oavsett vad som skulle hända i framtiden, även om vår kärlek skulle ta slut. Någon som skulle dela alla mina värderingar angående barnuppfostran och som har samma syn och förhållningssätt. Jag kommer allt närmare en tanke om "kollektiv barnuppfostran", där man skaffar barn tillsammans med någon man tror skulle bli en bra förälder och involverar vänner och familj på ett aktivt sätt i barnets liv.
Det senaste året har jag haft många samtal med prinsen, (Min bästa bögkompis smeknamn, även i verkliga livet.) vars biologiska klocka tickar stenhårt. Prinsens problem, likt många andra bögar, är att han inte riktigt vet hur han ska hitta en kvinna som han vill skaffa barn med. Han har undersökt diverse klubbar på Qx där det annonseras efter pappor, men kommer alltid fram till samma slutsats: Hur ska han kunna förlita sig på att någon av de kvinnor som annonserar skulle bli en bra mamma? Att kvinnan i fråga inte skulle vända honom ryggen när barnet väl är fött, eller börja uppvisa ett märkligt beteende. Att hitta någon som han skulle lita på fullt ut i en sån situation och som han skulle kunna se sig ha en slags relation till de kommande 18 åren.
Jag och prinsen har därför vid flera tillfällen diskuterat om vi två någon dag skulle bli föräldrar tillsammans. Vi älskar varandra gränslöst och känner varandra utan och innan. Vi har gråtit över krossade hjärtan, peppat varandra inför nya dejter och krupit upp i soffan på söndagskvällarna i mysbyxor. På många sätt är vi redan som en familj, den självvalda som man vet alltid finns där. Någonting som är långt ifrån självklart i mitt liv, där är jag ärrad.
Tanken är att barnet skulle komma till genom konstgjord befruktning och att vi skulle bo tillsammans de första åren som en familj. Ha en trygghet hos varandra, en kärna där vårt primära intresse är vårt barn och det livet vi har tillsammans som en familj. Utöver det så skulle vi ha egna liv och kärleksrelationer, så länge vi båda är överrens om att det är bra personer som i framtiden kan få ta del av vårt barns liv. Till skillnad från mer traditionella familjekonstellationer (även de inom gayvärlden) där två personer bildar en familj på grund av kärleken till varandra på ett romantiskt plan, så skulle detta kunna innebära en starkare grund.
Jag kan inte komma på någon som jag litar mer på och som delar mina värderingar och som jag hellre skulle dela ett liv tillsammans med. Att skaffa barn med någon innebär också att man alltid är knuten till den personen på ett eller annat sätt och att man har ett gemensamt ansvar och min något syniska sida säger mig att jag har svårt att se att jag kommer känna det förtroendet för någon som jag delar en kärleksrelation med. Så, vad är då bätre än att dela det med någon som man känner gränslöst förtroende inför?
Det här är givetvis en vacker vision som med all säkerhet kan innebära många komplikationer, kanske framförallt den dagen någon av oss träffar en partner som vill bilda en egen familj. Och den förståelse det krävs för att personen ska kunna acceptera att vi redan lever i en familj som inte kommer att brytas upp på samma sätt som de där man har genomgått en separation och lämnat varandra.
Jag hör allt oftare om kvinnor som själva åker till Storkkliniken i Danmark för insiminera sig, därför att de tröttnat på att vänta på någon att dela upplevelsen med. Likaväl som att jag förstår dem i sin längtan, så skulle jag inte vilja ta det ansvaret själv. Framförallt så skulle jag vilja ha någon att dela upplevelsen med, någon som är med vid stora händelser och liksom jag ser varje dag som en gåva.
Hur ser ni på er framtida familjekonstellation? Är jag ensam om att överväga detta alternativ? Berätta!
Jag med, jag med! Jag har två bögar som har levt tillsammans sen tidernas begynnelse, som är min valda familj, som jag delar allt med förutom just då sexet. De vill jag en dag skaffa barn med. Kanske köpa ett delat hus tillsammans, de bor i ena halvan, jag (och förhoppningsvis frugan) bor i den andra, och så springer ungen/ungarna emellan. Hur fiffigt som helst, och världens bästa tillvaro för ett barn att växa upp i. Sen är det klart att man inte kan förutsäga att allt kommer gå bra, men det kan man ju å andra sidan aldrig... Jag tror på magkänslan. Fram för fler alternativa familjelösningar.
det låter ju så bra.. men knepigt blir om man är tre eller fyra redan från start. och om t.ex. flickvän finns - hur görs det då med föräldraskap? blir hon likvärdig mamma i familjens ögon, men kan hon någonsin bli det lagligt? mamma, mamma, pappa barn. jag tror inte man får ha det så även om det vore bra. och så många viljor...jag suckar och funderar redan nu på hur man ska få ihop TVÅ personers viljor om föräldraskap. tänkt Tre, eller Fyra... oj... långa diskussioner, många olika tankar på vad som är bäst.
aaahh...det skulle vara lättare!
mina tankar so far är att skaffa barn på storkkliniken tillsammans med min flickvän, och sedan låta andra parten av oss adoptera så båda har lagligt föräldraskap.
men magkänsla är nog viktigast. alla har vi olika vägar som passar just oss och våra skor.
