- LÄTTAD -
Känner mig minst sagt mörbultad fysiskt och psykiskt, men jag är frisk! Inga onda celler gömde sig i de små knölarna och jag känner mig otroligt lättad...
Från och med ikväll ska jag börja samtala med mina bröst - lyssna till vad de har att säga, ägna dem odelad uppmärksamhet och uppmuntra dem till att hålla sig friska, pigga och ständigt uppåtsträvande! Kanske är det som med växter - ju mer man talar med dem, ju bättre mår de? Och eftersom jag är ensam under täcket och inte kan delegera uppdraget på någon annan, så får jag göra det själv.
Kanske är just det jag borde annonsera efter på min Qx-sida: "Tutterapeut sökes!"
- PÅ TAL OM BRÖST -
Härliga hängbröst, uppnosiga frökenbröst, gigantiska meloner, hårda silikontuttar, söta myggbettsbröst, mjölkvita bullbröst, fräkniga kalasflickor, spetsiga madonnastrutar och runda kullar...
Det kunde ha varit en fantastiskt dekadent orgiedröm, men jag tror att det har mer att göra med att jag ska till tuttläkaren imorgon. Japp, mina flickor ska granskas, klämmas och studeras. Så långt från dekadens man kan komma.
Behöver jag ens påpeka att det var ett illa valt tillfälle?
- LITEN -
För några veckor sen skrev jag om kastanjer och taggar, just nu känns det som att mina växt ut på nytt och jag undrar hur någon ska kunna komma nära... Alla runt omkring mig lyckas, varför inte jag?
- BELÖNING UTLOVAS -
Härmed utlovas en stor och saftig belöning till den som uppfinner något slags redskap/hjälpmedel/alarmutrustning för att upptäcka falska vargar i fårakläder! Den ska gärna blinka, låta skräckinjagande och sända ut elaka stötar i personens riktning! Samtidigt ska den gärna vara liten och behändig, pluspoäng för om den är listigt kamouflerad så att den alltid finns nära till hand. Tänk saftblandare, elpistol och soundtracket till "Hajen" så är du på god väg.
Jag är så trött på vargar.
- ULV I FÅRAKLÄDER -
Jag och pirret såg igen på min hemmaarena och hade en fantastisk helg enligt konstens alla regler, när hon sen åkte hem så kändes allt fint, bra och förväntansfullt! Till saken hör dock att pirret är en ganska så trasig kvinna som gått igenom mycket det senaste året, något som jag fick erfara kvällen efter på telefon.
Mitt i ett samtal vänder hon plötsligt och börjar säga både elaka och väldigt sårande saker, chocken är total. När orden väl tar fäste och jag blir ledsen, så vänder hon igen och börjar be om ursäkt. Sen la hon på luren i örat på mig och vägrade svara på vare sig samtal, mail eller sms i 24 timmar. När hon väl hörde av sig igen, så försöker hon förklara vad som pågår inom henne och frågar om vi kunde stryka ett streck över hela händelsen. Eftersom att jag varken är en långsint människa och dessutom vill tro på det goda i alla människor, så godtog jag hennes ursäkt. Med reservation för att det inte fick hända igen och att hon måste lära sig att kommunicera, berätta hur hon mår och en chans att försöka förstå.
Så, nu till helgen var det tänkt att jag skulle åka till pirret. En hel helg i hennes sällskap med agendan fulltecknad av härliga aktiviteter! Om det nu inte var så att lördagen kom och dödade allt tillit. Totalt. Mitt under ett samtal på eftermiddagen så dör linjen, jag ringer upp igen, men får inget svar. Jag fortsätter att ringa, skickar oroliga sms där jag undrar vad som hände och vet inte om jag ska vara orolig eller förbannad. Går iväg på fest, men kan inte slappna av: tänk om hon ligger avsvimmad någonstans? Har något hänt hennes familj? Vart tog hon vägen? I ren desperation ringer jag hennes kompis vid tiotiden för att höra om hon vet något, loggar in på Qx och ser att pirret varit online några minuter tidigare. Hon lever med andra ord.
Först 6 timmar efter att samtalet brutits, får jag ett sms där hon förklarar att hon har en väldigt dålig dag och inte kommer att kunna ge mig det jag vill ha i en relation, men att hon önskar att hon kunde. Morgonen efter ringer hon och har ångest, ber om ursäkt och vill försöka ställa allt tillrätta igen. Tydligen så röker hon på och blir hög när hon mår dåligt och var tydligen så borta den kvällen att hon inte kunde svara på om hon la på luren eller om linjen dog under vårt samtal. Hon var alltså hög vid det första tillfället detta hände också. Känner mig som en alkoholisthustru, kvinnan som får skit ena dagen och vackra ord inkapslade i ångest nästa.
Det är inte ok.
Så, efter ett långt och tårfyllt samtal så sa jag till pirret att jag inte tänker komma till henne, att jag inte tror att hon kommer att kunna ge mig vad jag vill ha i en relation och att jag inte tror på att lösa problem med droger. Jag skulle aldrig kunna känna tillit till henne, eller trygghet i att hon inte kommer att göra så mot mig igen. Jag vill/kan inte välkomna problem in i mitt liv med vidöppna ögon.
Pirret sväljer sin stolthet, berättar att jag varit det bästa i hennes liv på länge och att hon inser att hon förstörde allt.
Fan.
- ME AND JAMES DEAN -
Står på jobbet och försöker hålla ögonen öppna - hade ett 15 timmars pass på mitt andra jobb igår (Visst - ambitiös student med två extrajobb, stjärna i himlen för den...) och känner mig minst sagt mörbultad! Förundras som vanligt över testosteron i grupp, den där koncentrerade dosen som får normalt trevliga män att bli brutalt påfrestande... Att eventet jag jobbade på hade temat "Rockabilly" och männen fick klä sig som James Dean, hjälpte inte min situation alls. Plötsligt befann jag mig i ett hav av brylcreme, alldeles för tajta jeans, svårmodigt tuggande på tandpetare och sämre raggningrepliker än vanligt: "Nej, jag jag vill inte känns på klädseln i baksätet av din bil", "jag är inte intresserad av att dricka en fisljumen pucko och käka en korv med dig" och "Jag är definitivt inte ditt kex!"
Själv hoppades jag in i det sista att någon snygg böna hade haft modet att komma som James Dean, då hade situationen plötsligt varit helt annorlunda! (kappvändare som man är) Jag hade kastat mig i baksätet med puckon i högsta hugg, förföriskt tagit bönans tandpetare och bett henne att svänga på jeanshöfterna lite extra... Ack, ack.
- TILLBAKA FRÅN DE DÖDA -
Så skulle ett samtal mellan mig och min blogg kunnat se ut - Det där samtalet man ibland har (Det vill säga; om man är intresserad av en framtida relation) efter att ha tappat kontakten ett tag... I min fantasi skulle vi först ha hållit oss på varsin kant, försiktigt avvaktandes, för att till sist falla i varandras armar och gråta ut. Riktigt ordentligt med snörvliga näsor och mascarastrimmor längst kinderna.
Jag lider av "Årsbokslut".
Den där typen av titta-tillbaka-på-det-gångna-året-och-utvärdera-eventuell-framgång-alternativt-misslyckande. Ärligt talat så känner jag mig en smula irriterad över att det ramlar över mig minst två månader för tidigt och dessutom i ett läge när jag försöker hålla nosen över vattenytan för att inte drunkna i alla måsten och krav... Så, jag utvärderar med andra ord.
Jag vrider och vänder, analyserar, lipar och försöker finna ro att sova. Någonstans så tror jag att det är bra att stanna upp emellanåt och se över sitt liv, att ta ett djupt andetag och försöka smälta den senaste tidens intryck och avtryck. Fast det gör ont, det är ack så besvärligt och jag tror stundtals att jag håller på att bli knäpp. Som att olika element omkring mig konspirerar för att göra det hela mer intressant och spännande, hårdare.
Kortfattat så går saker sönder omkring mig; Dator, mobil, hjärtat, hälsa, ambitioner och min tillit. Jag funderar på varför jag aldrig klickar i harmoni med någon annan, varför det känns som att jag stampar på samma ställe och som att jag gjort fel val det senaste halvåret. Var är mitt mod, min självkänsla och min inspiration? En snorkel, någon? Vattenytan närmar sig sakta men säkert mina otrimmade näshår.
Vågade knappt gå in på min bloggstatistik tidigare, rädd att kurvan skulle peka allvarligt mot nollsträcket och döma ut vår relation totalt! Men, trots min totala förvåning så visade det sig att några tappra själar fortfarande haft hopp om vår försoning. Tack.
