- SYMBIOSEN -
Är precis hemkommen från en väldigt trevlig kväll i bra sällskap, bland många samtalsämnen så berörde vi ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, flatsymbiosen.
Jag har länge förundrats över att lesbiska par efter ett tag tenderar att växa in i varandra, att de där två lerklumparna som träffades någonstans längst vägen geggas ihop till en enda sörja och att paren dessutom verkar eftersträva denna symbios. Den stackars klumpen ska bearbetas, knådas och ombesörjas, åsikter ska gå ihop, intressen ska delas och i slutändan går det inte att säga vem som tyckte vad från början.
Alldeles för många i min vänskapskrets har utvecklats enligt ovanstående modell, de där två unika individerna som i början av relationen stod på egna ben blir efter ett tag mer och mer lika. De börjar använda samma kläder, umgås med samma människor och säger ofta "vi" istället för "jag". Det där "vi:et" blir tillslut så överhängande, att personerna bakom försvinner till förmån för parkonstellationen. Det blir bättre att vara i en enhet än inte alls. Att sen undrar varför lesbiska relationer till viss mån ebbar ut i vänskap i slutändan, blir för mig paradoxalt. För hur sexigt är det att hångla upp sig själv? Jag kan inte låta bli att undra hur stort antal av dessa kvinnor som väljer den vägen omedvetet, eller om det faktiskt är så att man någonstans handlar efter normen.
Vännen M som bjöd in till kvällen har under det senaste året levt på distans från sin flickvän och hade tills ganska så nyligen mycket ångest över att de befann sig så långt från varandra. Hon började överväga att flytta till den lilla stad där tjejen fått sitt drömjobb och därmed ge upp det liv hon lever här. Eftersom att par bör (enligt norm) sträva efter att vara på samma plats och att det ses som mindre accepterat att faktiskt trivas med att leva på distans. Efter många jobbiga samtal, så började de båda erkänna för varandra hur de egentligen såg på saken och kom fram till att de faktiskt trivdes ganska så bra med situationen som den var. Att det nästintill var jobbigt att känna sig tvingade att prata i telefon flera timmar varje kväll, de där "obligatoriska" samtalen som man ska ha för att känna att man fortfarande är nära och en del av varandras liv. Hon tyckte att det var så otroligt befriande att få erkänna för sin flickvän och för sig själv att hon faktiskt tyckte situationen fungerade bra som den var! Att få släppa den där pressen och stressen över att någonting måste vara fel om man inte kämpar för enheten.
Det som gjorde dem olyckliga i sin situation var inte det faktum att de bodde 15 mil från varandra, utan just att de kände att de b o r d e se saker och ting på ett annorlunda sätt. Att det från omgivningen sida inte var lika fint att känna sig nöjd över situationen, istället för att kämpa för förändring. Givetvis så ser ingen av dem det här som en lösning i det långa loppet, men just nu duger den fint och det gör dem lugna i sinnet.
Jag tror att många par skulle må bättre av att släppa stressen över hur det "bör" vara och istället börja kommunicera med varandra om hur man egentligen vill ha det. Att sluta känna skam över det som strider mot normen och inse att det som är bäst för andra, inte automatiskt bör gälla en själv. Att vissa saker gör sig bättre att diskuteras tillsammans med vänner, (Alla dessa samtalsämnen som man faktiskt inte alltid finner intressanta att diskutera med sin flickvän, eller för den delen att lyssna på!) avsaknaden av rosa små fåglar och ljuv Disneymusik i bakgrunden inte behöver innebära att relationen har brister eller att man bör göra slut.
Vi drivs så ofta av våra uppfattningar om hur den perfekta relationen bör vara att vi blir rädda för det som strider mot just den bilden. I min mening finns det nog få saker som kan begränsa människor så mycket i sina liv som just rädslor, få saker som kan förstöra så mycket. Det gör rädslor till det mest skrämmande jag vet och det i mitt liv som jag vill bekämpa hårdast.
"What we need to do to allow magic to get hold of us is to banish doubts from our minds. Once doubts are banished, anything is possible."
The Wheel of Time
Kommentarer
Postat av: 99% Flata
Vackert. Jag håller med till fullo. Hur ofta ser man inte flatparen som även till det yttre också blir mer och mer lika varandra tills man liksom ser att de hör ihop. Om man nu ser skillnad på dem alls.
Postat av: Lesbianloveandlife
Precis, lustigt att man kan vilja "tvätta bort" det unika hos sig själv, det som ens respektive faktiskt blev kär i en gång i tiden. Varför måste tjejer, som du skrev, visa att de hör ihop genom att likna varandra?
Postat av: 99% Flata
Jag vet inte. Någons fru, någons dotter, någons syster. Det är ju så kvinnor alltid relaterat till sig själva.
När man då sätter två stycken tillsammans så blir ju effekten kanske dubbel. Äktenskapstycke eller vad det heter, ser man ju i heteroförhållanden också. Men för att generalisera brukar ju då mannen kämpa emot för att behålla sin individualitet.
Postat av: ajja
jag har egentligen asmycket att säga om det här men min tandverk stoppar mig.
Postat av: g-n-d
Otroligt bra blogg, otroligt bra inlägg. Har inte fenomenet något att göra med bästis-syndromet? Tjejer ska alltid vara 2, jäkligt nära. Och tjejer som är ihop ska vara ännu närmare.
Postat av: Anonym
Precis! Sjukt bra inlägg! /isa
Trackback
