- BABY YOU CAN SLEEP WHILE I DRIVE -
Baby you can sleep while i drive.
Come on baby lets get out of this town
I got a full tank of gas with the top rolled down
Theres a chill in my bones
I dont want to be left alone
So baby you can sleep while I drive
Ill pack my bag and load up my guitar
In my pocket Ill carry my harp
I got some money I saved
Enough to get underway
And baby you can sleep while I drive
Well go thorough tucson up to santa fe
And barbara in nashville says were welcome to stay
Ill buy you glasses in texas a hat from new orleans
And in the morning you can tell me your dreams
You know Ive seen it before
This mist that covers your eyes
Youve been looking for something
Thats not in your life
My intentions are true
Wont you take me with you
And baby you can sleep while I drive
Oh is it other arms you want to
Hold you the stranger
The lover youre free
Cant you get that with me
Come on baby lets get out of this town
I got a full tank of gas with the top rolled down
If you wont take me with you
Ill go before night is through
And baby you can sleep while I drive.
Som en liten bonus slänger jag in en youtubelänk till en ung och ärtig Melissa Etheridge.
- SOM EN TAVLA AV JEAN-MICHEL BASQUIAT -
Jag har en överanalytisk bekant.
En kvinna som gärna vill vrida och vända på saker och ting ett extra varv, ställa saker och ting på sin kant och simma djupt i sitt andliga hav. Ibland slår detta dock över mot hennes omgivning, vilket brukar vara mer eller mindre uppskattade inslag. En morgon vaknade jag med följande sms i min mobil, det hade skickats klockan ett natten före; "Du är en jävligt skarp kvinna. Man kan säkert bli bortkollrad av din dualism, men du har ett stort brett intellekt, inte alltid i samklang med praxis och kontext. Du är - skulle jag säga - någon som är ganska mycket mer än vad du ens vill påskina. Vi pratar mer på tisdag." Kan du ta om det?
Jag brukar oftast förstå hennes tankebanor någolunda, men denna gången kände jag mig en smula förvirrad... Någonstans fanns det dock en viss föraning om vad hon försökte sätta fingret på. Jag har ofta fått höra att jag till en början framstår som oerhört slipad, proffstrevlig, och korrekt. Hos mig är det nog en form av självbevarelsedrift som visar sig i detta första skede, steget före det där jag bestämmer mig för om personen är värdig att släppas närmare in på livet. Självbevarelsedrift kan yttra sig på många olika sätt hos olika människor, jag dejtade nyligen en kvinna som beskrev det hela som ytan av en kastanj: Taggig på utsidan men len och mjuk på insidan. Jag tänkte på dessa ord när jag gick uppför backen mot biblioteket häromdagen, på marken låg det spräcka kastanjer överallt. Det var som att de hade tröttnat på skalets falska uppenbarelse och istället vågade ligga där alldeles nakna och blottade.
Jag har på senare tid märkt att mina nivåer ligger allt närmare ytan än tidigare, att jag väldigt lätt kan slå från noll till hundra från en sekund till en annan. Från att våga känna mig varm och innerlig, till att bli alldeles kall och tveksam. Jag har tidigare skrivit om något som skrämmer mig oerhört mycket, nämligen rädslor och att låta sig begränsas av dem. Här spelar självbevarelsedriften en stor roll, eftersom att den ofta har utvecklats hand i hand med tidigare, dåliga erfarenheter. Redan som barn lär vi oss hur vi ska agera i vissa situationer för att undvika smärta, beteenden som senare i livet verkar fullt normala för oss som individer men som kan verka märkliga för vår omgivning. Dessa beteenden fortsätter sedan att utvecklas genom livet, många slipar omsorgsfullt ner deras vassa kanter och integrerar dem på ett mer normalt sätt i sin vardag. Andras kanter tenderar att bli mer eller mindre kantiga, beroende på vad vi som individer upplever - brustna hjärtan, förtroenderubbningar, spel och konflikter. För att nämna några exempel.
Jag tillhör de som sent upptäckte mina ojämna kanter och nu försöker, med grovt sandpapper, att jämna till det lite fint. Jag tror nämligen inte på att man inte kan förändra sin vardag, att man inte enbart är summan av sina handlingar och att ett bagage automatiskt styr ens fortsatta liv. Allt ligger i hur man ser på sitt liv, hur man vill leva och vad man ska göra för att fortsätta framåt på ett sätt som känns varmt, bra och trivsamt.
När jag väl träffade den eftertänksamma bekanten över en fika för att få en ytterliggare förklaring till smset, jämförde hon mig med en tavla av Jean-Michel Basquiat. I likhet med hans verk är jag tydligen komplex på ytan, men under ytan gömmer det sig oanade nivåer.
Intressant.
- NO WAY IN HELL -
"No way in hell" - 8 saker jag inte kommer att ge en chans;
1. Fisting, golden showers och andra obskyra lekar i samband med sexuella aktiviteter.
Jag vill inte ha en näve i något hål, jag tycker inte att det är särskilt sexigt att ha urin rinnandes över kroppen och nej; Jag vill inte bli din dominatrix och bestiga din kropp i sylvassa stilettklackar.
2. Stureplan.
Jag är inte ens villig att ge "arenan för de så kallade lyckade och vackra människorna" en chans. Jag ser inte riktigt poängen i att trippa dit och vänta vid diverse VIP-snören, bli utvald av Fadde eller någon annan tragisk figur för att sedan stå och bli granskad av små övermejkade stureplanstöser i baren. Nej tack.
3. Surströmming.
I denna ringhörna finns det två läger, dels de som anser att det är en delikatess av sällan skådat slag och laddar i månader inför surströmmingspremiären. Sen finns det sådana som mig, de som inte i sitt liv kan förstå hur man frivilligt vill äta något som luktar ond bråd och död på flera meters avstånd.
4. Gå med i någon form av religiös grupp.
Kanske verkar självklart för vissa med tanke på min sexuella läggning, men det tål att poängteras: Jag har inget som helst intresse av att närmare undersöka vad Jehovas Vittnen, Scientologerna, Livets ord eller några andra har att erbjuda mig för alternativa livsvägar. När min syster skulle flytta till Chicago för att arbeta som Au Pair ett år, var det en av de sakerna som min fina farmor hade på sin "ord på vägen" lista: 1) Testa inga droger. 2) Gå inte med i en sekt. 3) Akta dig för män i skumma parker. m.m. Som alltid, har farmor så rätt så rätt.
5. Pierca mitt allra heligaste.
Det finns ingenting som kan övertyga mig tillräckligt för att jag skulle krypa upp på britsen på en piercingstudio och sära på benen! Jag struntar i alla påståenden om att det ger oanad sexuell njutning och att man minsann kan få orgasm av att gå uppför en trappa. Jag föredrar att få dem under någorlunda (Well...) kontrollerade former, jag vill inte ha någon därnere i det ärendet och dessutom skulle jag vara skitskraj över att någonting skulle gå fel och att jag därmed skulle förlora all känsel. Nej, det är inte en risk jag är villig att ta.
6. Skapa en modeblogg och visa upp vad jag har på mig för dagen.
Modebloggar fascinerar mig, människor som publicerar vad de har på sig för dagen, skor de har införskaffat och det senaste klippet hos frisören. Jag är helt enkelt inte intresserad av vad Ebba, Sofi eller någon av de andra glambruttorna anser är inne och hippt. Och jag vill definitivt inte få bekräftat att jag valde rätt outfit dagen till ära.
7. Matchande träningsoveraller tillsammans med en eventuell älskling i campingsverige.
Tanken på att kuska runt i husvagn i sommarsverige iklädd matchande rosa träningsoveraller a la Gert Fylking ger mig gåshud! Ungefär på samma sätt som när jag möter en hel familj i matchande Foppa-tofflor. Fast å andra sidan skulle det kanske ge Svensson-camparna en spännande twist i sin vardag.
8. Sociala mig med någon i Wahlgrens-klanen.
Jag är helt övertygad om att Wahlgrenfamiljen är roten till all ondska, det syns i deras ögon och det påklistrade leendet. Vågar inte ens tänka på hur kommande generation som skolats av "Nicke och Nilla" kommer att utvecklas... Behöver vi agera redan nu?
Misstänker att jag, liksom Ajja, förmodligen kommer att få äta upp något av de här påståendena senare i mitt liv. Men det bjuder jag på.
- BDSM-PLANTAN -
Jag har en imponerande liten växt i min boning, en basilikaplanta som uppenbarligen inte är av denna värld! För trots min totala avsaknad av gröna fingrar, plantkunskap och allt annat som kan vara bra när man ska hålla liv i de små gröna, så lever den. Vid fler än ett tillfälle har jag rest iväg några dagar och kommit hem till en torkad och uppenbart jäkligt förbannad planta på min fönsterkarm. Mer död än levande, bortom allt hopp med brusten jord...
Men, så ger jag den lite vatten och några vackra ord och vips, så lever den igen! Förstår inte riktigt hur det fungerar, men den lilla stackaren har uppenbarligen vant sig såpass vid mitt otacksamma sällskap att den bestämt sig för att hänga kvar ett tag till.
Eller är den helt enkelt bara lagd åt BDSM-hållet?
- PIRRET KOM PÅ BESÖK -
Pirret kom och besökte mig i helgen, som ett slag i magen fanns det bara där och jag tappade nästan andan av häpnad och till viss del rädsla. Helt plötsligt fyllde hon min värld med hela sin uppenbarelse och rörde till det i både mage, hjärna och hjärtenerven... Sen tog allt slut alldeles för snabbt och nu sitter jag här, många mil bort och undrar vad tusan det var som egentligen hände? Vart hon kom ifrån och varför det var det just hon som kunde framkalla de där känslorna som jag så länge trott mig vara okapabel till.
Sen min senaste relation tog slut har jag verkligen fokuserat på att leva, fullt ut och ta dagen som den kommer. Många kvinnor har passerat, det har lett till ett tags dejting men med alltid samma resultat i slutändan: En svidande känsla av att någonting fattas och att det där klicket inte infunnit sig. Så, jag har avslutat det och dragit mig tillbaka.
På många sätt har jag nog jämfört de kvinnor jag träffat med min senaste kärlek, hur det kändes när vi träffades och hur hela vår relation var uppbyggd. Denna jämförelse har lett till ett indirekt sökande efter någonting som aldrig kan återskapas, då alla människor är olika och situationer man träffas på inte går att efterlikna. Hon kom in i mitt liv vid ett tillfälle då jag levt på i princip på vatten och bröd och rörde därmed om hela min värld. Öppnade mina ögon för så många andra saker i livet än de jag tidigare fokuserat på och lyfte mig till oanade nivåer. För det är jag henne alltid tacksam, oavsett hur brutalt vår relation än slutade. Jag tror att vissa människor har en uppgift att vara nyckelpersoner i någons liv under vissa perioder, att det finns en djupare mening med varför vissa historier blir oerhört betydande trots sin korta livslängd.
Så, nu när jag verkligen släppte taget så fanns hon bara där. Pirret, hårt och äkta. Vi fick en kort natt och en söndagsförmiddag tillsammans, innan det var dags för våra vägar att skiljas åt... Nu sitter jag här med bultande hjärta och undrar om jag kommer få träffa henne igen, om det enbart var hos mig som sparken träffade mitt i mellangärdet. Om hon kände som jag den där förmiddagen, så lätt och självklart. Hur nära skrattet låg under ytan, hur våra livstrådar tycktes löpa samman på ett oförklarligt sätt och hur högt min puls slog. Jag vet: Jag är en hopplös romantiker, stundtals alldeles för naiv och blåögd för mitt eget bästa. Men jag föredrar det framför att gå genom livet cynisk och bitter.
Pirret.
- SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG -
Jag har så svårt att förstå människans förmåga till grymhet - vad som blir så fel i kroppen/hjärnan att människor väljer att våldta, mörda och misshandla varandra... De gränser som man måste sakna, avsaknad av empati och respekt för sin omgivning! Varje dag händer det så mycket, mer än vad man någonsin kan föreställa sig. Självklart kan man inte gå runt och tänka på vilken farlig plats världen kan vara att leva på, då begränsar man sig själv från att leva fullt ut.
Jag hyser verkligen inget förakt mot män, men kan ändå inte låta bli att känna en gnutta tacksamhet över min läggning ibland. Statistiken visar att det är män som begår mest brott i samhället, majoriteten av de som våldtar och misshandlar kvinnor är män. Att försöka hitta en bra man att dela sitt liv med känns mer skrämmande och utmanande än att hitta en bra kvinna, det finns få av oss som slår och våldtar varandra. Självklart finns det många kvinnor med destruktiva beteenden gentemot sig själva och sin omgivning, men statistiken ligger åtminstone positivt övervägande åt vårt håll.
Jag har lyckan att dela min tillvaro med många bra män, killar som reflekterar över sin omgivning, samhället och dess strukturer. Som vågar ifrågasätta, gå mot strömmen och utveckla sig själva i en riktning som i mångt och mycket inte går hand i hand med den "manliga" normen. Ni är mina hjältar, tack för att ni får mig att se så mycket bra när så många får mig att må dåligt. En kvällspromenad över stureplan en fredagskväll kan få mig att känna avsmak lång tid framöver.
- ANGÅENDE DEJTING -
Här är ett utdrag ur samtalet:
Jag: Jag vet inte riktigt hur jag ska få fram till henne att jag inte är intresserad av någonting annat än vänskap.
Han: Hmm...
Jag: Det verkar inte som att hon vill lyssna och det kan dessutom bli så fel med tanke på våra gemensamma vänner.
Han: Du får inte glömma att det inte är välgörenhet som vi sysslar med!
Jag: Nä, det har du ju rätt i...
- KOLLEKTIV UPPFOSTRAN -
Ibland undrar jag om någonsin kommer att hitta en kvinna som det känns helt rätt att skaffa familj med. Någon som jag vet kommer finnas där oavsett vad som skulle hända i framtiden, även om vår kärlek skulle ta slut. Någon som skulle dela alla mina värderingar angående barnuppfostran och som har samma syn och förhållningssätt. Jag kommer allt närmare en tanke om "kollektiv barnuppfostran", där man skaffar barn tillsammans med någon man tror skulle bli en bra förälder och involverar vänner och familj på ett aktivt sätt i barnets liv.
Det senaste året har jag haft många samtal med prinsen, (Min bästa bögkompis smeknamn, även i verkliga livet.) vars biologiska klocka tickar stenhårt. Prinsens problem, likt många andra bögar, är att han inte riktigt vet hur han ska hitta en kvinna som han vill skaffa barn med. Han har undersökt diverse klubbar på Qx där det annonseras efter pappor, men kommer alltid fram till samma slutsats: Hur ska han kunna förlita sig på att någon av de kvinnor som annonserar skulle bli en bra mamma? Att kvinnan i fråga inte skulle vända honom ryggen när barnet väl är fött, eller börja uppvisa ett märkligt beteende. Att hitta någon som han skulle lita på fullt ut i en sån situation och som han skulle kunna se sig ha en slags relation till de kommande 18 åren.
Jag och prinsen har därför vid flera tillfällen diskuterat om vi två någon dag skulle bli föräldrar tillsammans. Vi älskar varandra gränslöst och känner varandra utan och innan. Vi har gråtit över krossade hjärtan, peppat varandra inför nya dejter och krupit upp i soffan på söndagskvällarna i mysbyxor. På många sätt är vi redan som en familj, den självvalda som man vet alltid finns där. Någonting som är långt ifrån självklart i mitt liv, där är jag ärrad.
Tanken är att barnet skulle komma till genom konstgjord befruktning och att vi skulle bo tillsammans de första åren som en familj. Ha en trygghet hos varandra, en kärna där vårt primära intresse är vårt barn och det livet vi har tillsammans som en familj. Utöver det så skulle vi ha egna liv och kärleksrelationer, så länge vi båda är överrens om att det är bra personer som i framtiden kan få ta del av vårt barns liv. Till skillnad från mer traditionella familjekonstellationer (även de inom gayvärlden) där två personer bildar en familj på grund av kärleken till varandra på ett romantiskt plan, så skulle detta kunna innebära en starkare grund.
Jag kan inte komma på någon som jag litar mer på och som delar mina värderingar och som jag hellre skulle dela ett liv tillsammans med. Att skaffa barn med någon innebär också att man alltid är knuten till den personen på ett eller annat sätt och att man har ett gemensamt ansvar och min något syniska sida säger mig att jag har svårt att se att jag kommer känna det förtroendet för någon som jag delar en kärleksrelation med. Så, vad är då bätre än att dela det med någon som man känner gränslöst förtroende inför?
Det här är givetvis en vacker vision som med all säkerhet kan innebära många komplikationer, kanske framförallt den dagen någon av oss träffar en partner som vill bilda en egen familj. Och den förståelse det krävs för att personen ska kunna acceptera att vi redan lever i en familj som inte kommer att brytas upp på samma sätt som de där man har genomgått en separation och lämnat varandra.
Jag hör allt oftare om kvinnor som själva åker till Storkkliniken i Danmark för insiminera sig, därför att de tröttnat på att vänta på någon att dela upplevelsen med. Likaväl som att jag förstår dem i sin längtan, så skulle jag inte vilja ta det ansvaret själv. Framförallt så skulle jag vilja ha någon att dela upplevelsen med, någon som är med vid stora händelser och liksom jag ser varje dag som en gåva.
Hur ser ni på er framtida familjekonstellation? Är jag ensam om att överväga detta alternativ? Berätta!
